Patienten som byggde ett sjukhus – Premiär 5 december

Poster design: Kim Peratt

Fotografen Lars af Sillén hade under arbetet med uppföljaren till Läkaren som vägrade ge upp, hört om min gode vän Anne-Marie Johansson (som jag skrivit om här) och fastnat för hennes historia. Han sade att: “Jag vill att vi gör en feel good dokumentär om henne”.

Anne-Marie Johansson, lärare och ledarskapsutbildare, fick inte tillräcklig rehabilitering efter en brutal canceroperation i Sverige. En indisk vän rådde henne att komma till Indien och få ayurveda behandling. Hon ifrågasatte det: ”Vad fan är ayurveda?” Vännen svarade: ”Oroa dig inte, kom bara till Indien och få den.”

De positiva effekterna av denna behandling försäkrade henne om att det utanför den traditionella sjukvården fanns ett komplementärt sätt att få rehabilitering. Samtidigt som hon blev alltmer återställd kunde hon se vad kliniken behövde när det gällde administration och organisation och tog aktiv del i förbättringsarbetet. Efter några år hade hon etablerat en djupare relation med läkaren Dr Unni och hans familj och antogs som doktorns andra mamma.

Anne-Marie blev också högt respekterad i byn och allmänt titulerad ”Mamma”. Denna respekt innebar att hon kunde föra in nya värden och normer i behandlingsgrupperna. Kast, religion, kön fick inte påverka samarbetet. Alla skulle behandlas likvärdigt. Efter ytterligare några år antydde Dr Unni sin vision om en större klinik och detta ledde henne till att hjälpa honom att utveckla en liten klinik till ett sjukhus.

  • Premiär 5 december kl 18-19
  • Filmen är 50 minuter
  • Bio Mauritz Filmhuset vid Gärdet i Stockholm
  • Biljett 100 kr kan förköpas via TICKSTER
  • Eller kontant direkt i dörren.

Mycket välkomna önskar teamet

Lars af Sillén/Initiativ, filmare, klippare
Hans Welin/Foto i Stockholm
Ritva Peratt/Exekutiv producent
Börje Peratt/Treatment, intervju mm

peratt.se
Filmens Webbsida
Facebook
Föreningen Kulturnätet

Annonser

Röster från premiären

Premiärvisningen av ”Barnet från Havet” torsdagen den 11/11 1999 på Filmhuset i Stockholm blev en stor succé.

Medan 100-talet av de medverkande väntade på 2:a visningen bänkade sig 70 inbjudna gäster för att se pilotfilmen för ”Trägudars Land” efter Jan Fridegårds trilogi.

Hedersgästen Åse Fridegård, Jan Fridegårds dotter som hela tiden har fått underhandsinformation om idéerna och förutsättningarna, vad skulle hon nu tycka och säga?

Visningen gick bra och efter applåderna satt alla tysta kvar i bänkarna.

Detta är ju regissörens och redigerarens värsta ögonblick. Men orsaken till tystnaden var den rätta. Man var fängslade och tagna. Och Åse var övertygad om att detta skulle pappa tyckt om, ”Det gick precis i hans anda”. Och hennes man …. tillade

”Det var ett fantastiskt filmspråk som gjorde att man hela tiden följde med. ”Det sades en enda replik: Hjälp! Och det var vad filmen handlade om”.

En grupp i publiken som pratade i mun på varandra bubblade upprymda.

”Man frös, rös och grät omvartannat”.

”Pälsen stog ju rakt upp på oss”.

Filminstitutets Lasse Svanberg var imponerad av ljudet och musiken och ”slutet gjorde en riktigt gripen”.

Många gav uttryck för den effektfulla öppningen och tyckte att det var så häftigt med dessa vikingabåtar i gryningen mot ett öppet hav.

”Det var så välgjort, det flöt så fint, väldigt proffsigt”.

”Det var så genuint tidstroget, de vackra bilderna, scenerierna, ljudet allting”.

”Här var det visserligen våldsinslag men inget man satt och gotta sig i, ändå kändes det så starkt och trovärdigt”.

”Den var helt enkelt briljant. Jag såg även andra visningen och filmen blev bara ännu bättre.”

”Man satt kvar för man vill se mer”.

”Det var så mäktigt och så nära”.

Det sista är ju intressant då filmen var inspelad på vanlig videoteknik och vanligt bildformat. Annars brukar det ju kräva widescreenformat för att uppnå mäktigheten.

Trilogin är stor så också denna pilotfilm. Det är bara att gratulera alla som gjort den.

Till den 2:a visningen var det de medverkandes tur att se sin skapelse.

Många aktörer och teammedlemmar hade rest upp från Skåne och Göteborg. Statisten Adde 7 år hade förmått morföräldrarna att ta honom på tåget eftersom mamma var upptagen i jobb.

”Vilda hästar hade inte kunna hålla honom från att åka upp” som mamma förklarade det.

När ljuset släktes var lokalen i det närmaste full dvs en bra bit över 100. Efteråt spred sig en nästan salighetens stämning. Specialeffektmästaren Hasse Harnesk viskade.

–”Den blev mycket bättre än man hade trott”. ”Får man inte den här finansierad så vet inte filmfinansiärer vad de sysslar med” . ”Det kommer att bli publikrusning!”.

De kritiska rösterna kom från de egna leden. Stridsscenskoreografen Linus Nilsson gillade inte riktigt att det var så mycket närbilder i huvudstriden. – ”För mycket Bravehart” sade han något föraktfullt. Å andra sidan vill stuntkoordinatorn Lasse Lundgren ha mera närbilder på svärdsklingor och slag. Skådespelare vill naturligtvis ha mera och stackars statister som bara svischar förbi tyckte väl att dessa sekunder inte var mycket för en hel dags jobb. Ändå var alla glada och nöjda över helheten. För är det något man kan säga så är det att filmen trots att det bara är en pilot är den synnerligen genuin, verklig, dramatisk och spännande.

Börje Peratt